Sängliggaren

Kan bara säga så här.. Jag är lycklig, tror jag. Fick ett litet sammanbrott igår kväll och pojken fanns där för mig höll om mig och försökte verkligen trösta mig. På ett sätt gjorde det mig bra, på ett annat sätt blev jag bara mer ledsen för det. Det är trots allt han som äter piller mot depressioner, det känns inte som jag har rätt att göra saker som kan få honom att må dåligt. Det har jag ingen rätt till, har känt honom i en månad, vi har varit ihop i två veckor och under de två veckorna har vi inte splittrat på oss alls (nästan). Att vara så lycklig men samtidigt så deprimerad känns så onödigt och idiotiskt.

Bara så du vet: Min pojke är en underbar pojke!!

Nej jag orkar inte skriva mer nu för jag ska gosa med pojken min xD